Rådjuret (Capreolus capreolus) är ett litet hjortdjur (20 till 30 kilogram)^[2] med ett hundskallsliknande läte. Hona och hane är lika stora – låg grad av könsdimorfism. Benämningen på en vuxen hane och hona är bock respektive get. Avkomman under ett års ålder kallas kid eller killing. Getter som ännu inte fött kid kallas för smaldjur.

Rådjur, från fornsvenska radiur, betyder ”fläckigt djur”. ”Rå” kommer av det fornsvenska substantivet ”ra” som betyder märke av något slag. Benämningen kan syfta på att unga kid har en skyddsteckning av fläckar. Efter några veckor ersätts dock denna fläckighet av en jämnare färgning. Bland de svenska hjortdjuren är det bara den inplanterade dovhjorten som har tydliga fläckar på kroppssidorna även 

Utbredning [redigera]

Det europeiska rådjurets utbredningsområde sträcker sig från Atlantkusten i väst till Uralbergen i öst. Det saknas på Irland. Högsta tätheter finns i norra kontinentala Europa och södra Skandinavien. Rådjuret finns i nästan alla naturliga miljöer i Europa, vilket visar dess enorma anpassningsförmåga. Arten finns i såväl löv- som barrskog, torra medelhavsskogar, ljunghedar och våtmarker. Endast i alpina områden ovan trädgränsen och de helt öppna jordbruksområdena är rådjuret fåtaligt. I norra Sverige kan rådjursstammen växa markant under vissa år, medan den hastigt minskar under kalla vintrar.

Sibiriskt rådjur, en närbesläktad art, har ett utbredningsområde som är endast något överlappande söder om Ural men i övrigt östligare.

som vuxet djur.

Levnadssätt [redigera]

Föda [redigera]

Rådjuret är en så kallad ”selektiv-betare” vilket innebär att den föredrar örter och lövträd medan gräs och andra växter med hög fiberhalt endast äts i mindre utsträckning. Rådjuret äter även svamp. Denna begränsning i födovalet innebär att arten är anpassad att utnyttja tidiga successionstadier i en skogs utveckling då sådana betesväxter är speciellt vanliga. Dessutom kan den leva sida vid sida med andra hjortdjur som exempelvis dovhjort, som är utpräglade gräsätare.

Rådjur brukar rata växter som de flesta Allium och Fritillaria och så gott som alla som tillhör familjen Ranunculaceae, det vill säga sippor av olika slag, julrosor, akleja, stormhatt och riddarsporrar, Tagetes, Moses brinnande buske, fingerborgsblommor, brudslöja och vallmo. En del kryddväxter som malört, dragon och åbrodd gillar de inte heller, liksom grova grässorter som elefantgräs. Törel, purpurklätt, nepeta, ormrot, kungsljus, höstöga, daggkåpa, pärleternell, plymspirea och hasselört ratas också.

Etologi (beteende) [redigera]

Rådjurets sociala system kan enklast beskrivas som att den är ett ensamlevande djur. Geten lever tillsammans med sitt/sina årskid i ett begränsat hemområde av cirka 25 till 150 hektars storlek^[3] och ses sällan i sällskap med andra vuxna djur, förutom under brunsten. Till skillnad från geten lever den vuxna bocken, från cirka 2 års ålder, under cirka 7 månader av året (mars till september) i ett revir som försvaras och vaktas aktivt mot andra bockar. Storleken på ett sådant revir varierar kraftigt men är i allmänhet 1,5 gånger större än getens^[3]. Under övrig tid på året, oktober till februari, lever bocken ett stillsamt liv som i mycket påminner om getens. I jordbrukslandskap kan man dock vintertid se större grupper av rådjur (10-20 djur) som åtminstone periodvis går tillsammans i födosök.

Fortplantning [redigera]

Rådjurets reproduktionscykel är unik bland hjortdjuren och består av en så kallad fördröjd implantation och geten har ingen ombrunst. Detta innebär att hon bara har en chans att paras under brunsten i juli–augusti. Vidare innebär den fördröjda implantationen att efter en framgångsrik parning då ett eller flera ägg befruktats och genomgått ett antal delningsstadier så stannar fosterutvecklingen nästan helt upp. Denna ”vila” i fosterutvecklingen upphör vanligen dock i Sverige i månadsskiftet januari–februari då en normal embryonaltillväxt och implantation (i livmoderväggen) initieras. Getterna föder därefter mellan 1 och 4 kid efter 10 månaders dräktighet, i maj–juni. Två kid är det vanligaste och fyra mycket ovanligt. Kiden följer sin moderget till cirka ett års ålder då de ofta utvandrar eller åtminstone delvis lämnar mammans levnadsområde. Geten blir normalt könsmogen vid ett års ålder men inte ovanligen, vid en dålig start i livet, först vid två års ålder. Det har visats att getkid under extremt goda förhållanden i England kunnat bli betäckta redan under sitt första levnadsår.

Historia [redigera]

I Skandinavien har arten förekommit sedan den senaste istiden (cirka 10 000 år sedan) men bestånden har varierat kraftigt i storlek och rådjuret har åtminstone i Sverige och Norge passerat minst en flaskhals (då arten varit i det närmaste utrotad). I historisk tid utbredde sig arten över hela Götaland och Svealand. Under sent 1700-tal, när allmogens rätt att jaga släpptes fri (av Gustav III) efter att tidigare varit begränsad till adeln, utrotades i det närmaste rådjuret. Redan under 1780-talet utrotades rådjuret i Södermanland och Närke, och 1820-talet i Östergötand. Vid mitten av 1850-talet fanns rådjur endast i Skåne, men i början av 1880-talet hade de åter böjrat sprida sig till Halland och Kronobergs län. Oscar Dickson lät på 1860-talet inplantera rådjur i Göteborgstrakten, och de hade på 1870-talet förökat sig till 50-60 djur och börjat sprida sig till omgivande trakter.^[4] Enligt gamla skriftliga källor anses arten räddad i Skandinavien endast tack vare fridlysningen på godset Övedskloster i Skåne. Det tog nästan tjugo år innan arten fredades i hela Sverige, mycket tack vare det i dessa frågor aktiva och 1830 nybildade Jägareförbundet. Efter fridlysningen och i samband med den utrotningskampanj som bedrevs mot de stora rovdjuren, framförallt varg och lodjur, hade rådjuret inom 60 år redan återetablerat sig i hela sitt tidigare utbredningsområde. 1904 fanns arten spridd i hela Skandinavien förutom högfjällsområdena. Under senare delen av 1990-talet har dock arten minskat snabbt, speciellt norr om Dalälven och även i Bergslagen. Orsaken till denna minskning är en kombination av högt jakttryck och ökande stammar av framförallt lodjur och räv. Lodjuret livnär sig i hög utsträckning och specialiserar sig på rådjur i täta bestånd av detta bytesdjur medan räven endast kan döda de nyfödda småkiden under några veckor på sommaren. Räven är dock den viktigaste dödsorsaken för dessa och har i undersökningar i Sverige visat sig kunna döda mellan 30 och 90 procent av alla födda kid i ett område. Räven har kraftigt återhämtat sig från rävskabbens intåg under 1980- och 1990-talet.

Nuförtiden räknar man med en stam på cirka 600 000 till 800 000 djur i Sverige. Sådana täta bestånd förorsakar problem i skogsbruket med betes- och fejningsskador på nysatta barrträdsplantor och ungträd, betes- och trampskador på vissa jordbruks- och trädgårdsgrödor samt förorsakar årligen en stor mängd allvarliga trafikolyckor. Rådjuret betraktas i dag i det närmaste som ett skadedjur i tätortsnära villaträdgårdar och kyrkogårdar. Inga vetenskapligt prövade avskräckande medel annat än stängsel finns redovisade.

Sjukdomar och dödlighet [redigera]

Sverige ligger i den yttersta kanten av rådjurets utbredningsområde, och till skillnad från älgen kan rådjuret inte ställa om sin matspjälkning, utan behöver högvärdig föda för att överleva. På vintern blir det mycket svårt för dem att komma åt sådan föda, och upp till 30–40 procent av stammen kan dö i svält en hård vinter, framför allt när det ligger djup snö på marken under en längre tid vilket gör detta till den största dödsorsaken. Främst slår detta mot djur med lägre förmåga att hämta föda, som kid, yngre hannar och äldre djur. Stammen har dock god återhämtningsförmåga, och återgår till tidigare antal efter ett par år.

Virussjukdomar är ovanliga. Några fåtal fall av elakartad katarrfeber, MCF, har observerats. Detta är en virussjukdom med låg smittsamhet men hög dödlighet. Bakteriesjukdomar är vanligare, och främst Listeria monocytogenes, listerios förekommer. Listeriabakterier finns allmänt på marken och i födan. Vissa fall av listerios hos tamdjur har observerats i samband med utfodring av ensilage. Sjukdomen uppträder ofta som en allmän infektion eller som en inflammation i hjärnan och hjärnhinnorna. Sjuka djur uppvisar ofta rörelsestörningar som till exempel cirkelgång på grund av störningar i centrala nervsystemet. Även fågeltuberkulos, Mykobacterium avium, påträffas ibland hos rådjur, och kan dels ge upphov till allmän infektion, dels påverka organ som lever, mjälte och lymfsystem. Hos lymfsystemet kan sjukdomen uppträda i mer kronisk form, främst i tarmens främre lymfknutor som svullnar upp kraftigt.

I likhet med många vilda djur lider rådjuren av många parasiter, men de flesta orsakar inga speciella besvär. Lungmask har påträffats i täta rådjursbestånd, och ger upphov till nedsatt kondition och hårda, grönaktiga knutor i lungvävnaderna. Framför allt unga djur är utsatta. Pälsätande ohyra, främst löss av arten Damalinia cervi, är ganska vanligt förekommande hos rådjur, men orsakar normalt endast mindre irritation. Även lusflugan Lipoptena cervi kan orsaka kraftiga angrepp med klåda och håravfall som resultat. Fästingar är också vanliga; i vissa fall har djur befunnits täckta av cirka 2 000 fästingar.

Den naturliga tillväxtcykeln hos rådjurens horn styrs av en lång rad hormoner, vilka produceras av organ som hjärnbihanget, sköldkörteln, binjurarna och testiklarna. Vid störning på något av dessa organ kan cykeln rubbas, vilket gör att basthuden inte fejas av och basthornen tillväxer ohämmat. Detta leder till att så kallat perukhorn bildas, vilka kan få sådana storlekar att de hänger ner över ögonen och förblindar djuret. Perukhorn är relativt vanliga hos rådjur, och är mycket sällsynt hos andra hjortarter i Sverige. Även honorna kan drabbas av liknande symptom vid hög ålder, men de kan feja sina horn.

En stor dödsorsak bland nyfödda kid är predation från räv där räven kan ta upp mot 30 procent av de nyfödda kiden när de ligger och trycker i högt gräs. I trafiken sker mellan 15 000 och 20 000 viltolyckor med rådjur varje år.^[5] Framför allt sker olyckorna under sensommar då brunsten infaller och djuren rör sig mycket.

Jakt [redigera]

Huvudartikel: Småviltjakt

Rådjuret betraktas som ett värdefullt jaktvilt. Enbart under 1984 sköts över 1,6 miljoner rådjur i Europa och i Sverige sköts nästan 400 000 under 1993. Nedgången i rådjursstammen ses tydligt i avskjutningssiffrorna, 1997 sköts det 210 000 djur^[6] och cirka 160 000 år 2001 i Sverige.

I Sverige bedrivs jakt på rådjur på i huvudsak tre olika sätt: med drivande eller stötande hund, som vakjakt eller som smygjakt/pyrschjakt. Rådjur jagas både med kulgevär och hagelgevär. Tillåtna kalibrar är för kulvapen klass 2 och hagelvapen kaliber 12, 16 och 20.

Vid hundjakt används framför allt kortbenta hundar, till exempel tax, drever eller beagle. Detta för att inte stressa djuret och få det att bukta (gå kvar) i ett relativt litet område. Jakten går till så att hunden driver rådjuret/rådjuren i allt från 5–10 minuter till dryga timmen medan en eller flera jägare står utplacerade och försöker fälla drevdjuret.

Vakjakt och smygjakt ger större chans till bra förvaltande av rådjursstammen då det går att göra ett noggrannare urval av vilka djur man skjuter. Lämpligt vapen är vid denna jaktform kulvapen eller kombivapen eftersom avståndet för hagel blir för långt.

Allmän jakttid är det från den 1 oktober till den sista januari i södra halvan av Sverige och fram till den sista december i norra halvan. Hornbärande rådjur^[7] får jagas från den 16 augusti till den 30 september, dock bara som vak- eller smygjakt och endast med kulvapen, och kid får jagas i södra Sverige från 1 september med samma villkor som för bockjakten.

I östra delen av Sverige är det tillåtet att jaga hornbärande djur 1 maj till 15 juni. Detta på grund av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl som medfört att cesiumhalten är hög i rådjur. Denna halt minskar dock under sommaren, därför jakten på denna något udda jakttid på året.

Vildsvin (Sus scrofa) är ett partåigt hovdjur tillhörande samma art som tamsvinet. Artens ursprungliga utbredningsområde sträckte sig från västra Europa till Sydostasien. Vildsvinet introducerades sedan i Nordamerika, Sydamerika, Australien och på många öar och har därför idag en nästan världsvid utbredning.Vild eller tam [redigera]

Globalt är definitionen av ett vildsvin på många platser flytande då det i grunden är samma art som tamsvin (Sus scrofa). Tamsvin blir lätt förvildade, och vilda och tama svin runt om på jorden parar sig med varandra och får avkomma. Indelningen grundar sig därför ofta på var man finner populationen och vad man känner till om dess historia. Exempelvis kallas de vilda svinen på Nya Zeeland för Captain Cookers då de anses härstamma från svin som kapten James Cook tog med sig som gåvor till maorierna på 1770-talet.^[2] Ett annat exempel är vildsvin utplanterade i USA i början av 1900-talet. Dessa parar sig ibland med tamsvin som rymt från farmer och därför finns i Nordamerika ingen tydlig gräns mellan vildsvin och tamsvin.

Utseende och anatomi [redigera]

En könsmogen hane kallas galt (äldre benämning orne) och är mellan 150 och 180 cm lång och 70 till 100 cm hög. Till längden ska läggas en ca 25 cm lång svans. Den könsmogna honan kallas sugga och är betydligt mindre än hanen. Galten väger upp till 225 kg medan suggan väger mellan 70 och 140 kg, det förekommer dock mindre suggor med blott en vikt på 40-50 kg^[3] En hona som ännu inte fött några kultingar kallas gylta.

Vildsvin är sociala djur och lever i flockar, oftast några honor med sina ungar. Hanarna lever ensamma och är välkomna i hjorden endast i parningstider som pågår från oktober till januari.^[3] Efter en dräktighetstid på ca 115 dagar föder honan 5-6 kultingar (ibland 8-9, väldigt sällan upp till 15) i en grop. Hur ofta suggan blir dräktig beror till stor del på tillgång på föda och hur klimatet ser ut. I områden med gynnsamma föutsättningar kan en sugga få två kullar/år, vanligast är dock en årlig födsel kring mars månad. ^[3]

Då nya kultingarna föds lämnar de ettåriga hanarna flocken för att bilda en egen galthjord där de sedan lever i max två år. Efter detta skiljs de åt och svinen går över till att leva ensamma livet ut. Detta med undantag för parningsperioderna då de tillfälligt lever ihop med en annan flock, dock underlägsen ledarsuggan som styr sin flock.^[3]

Vildsvinet är normalt nattaktivt^[3] men kan om det lever ostört vara aktivt och leta föda även på dagen. Ofta tar det sin daglega i en tät granplantering eller i våtmarker i närheten av odlad mark. I regel är vildsvinet extremt skyggt men det går inte att uttala sig globalt om detta, då vildsvin även omfattar förvildade tamgrisar eller vildsvin med stor del tamgrisgener, vilka är mycket mindre skygga för människan.

Vildsvinets borst är mörkgrå till brunsvart och båda könen har uppåtböjda betar – galtarnas är avsevärt större än suggans. Vildsvinet har ganska dålig syn (dock inte så dålig som ryktet säger) men en god hörsel och ett extremt bra luktsinne. Svinen kan känna lukten av en människa på nära 1 kilometers håll om vinden ligger rätt.^{[källa behövs]}

Det finns rapporter från omvärlden om svin som är korsningar mellan vildsvin och tamsvin som vägt långt över 300 kg, några fåtal exemplar som nedlagts har vägt runt ca 400 kg, en av dem fick p g a sin storlek det sensationstörstande namnet Hogzilla, en annan jättestor nedlagd gris kallades, lika fantasirikt, för Hog Kong.

Vildsvin kan uppnå en ålder av 30 år.

Utbredning och taxonomi [redigera]

Vildsvinet förekommer i hela Eurasien, i några områden i Nordafrika, i Japan och på några sydasiatiska öar. Beroende på definition delar man in vildsvinet i olika många underarter. Vanligt är att man delar in den i fyra underarter:

• Sus scrofa scrofa - förekommer i Västafrika och Europa
• Sus scrofa ussuricus - förekommer i Nordasien och Japan
• Sus scrofa cristatus - förekommer i Mindre Asien och Indien
• Sus scrofa vittatus - förekommer i Indonesien

Det finns andra utförligare indelningar som delar upp svinen i runt 30 underarter.

För det svenska beståndet av vildsvin, se Vildsvin i Sverige.       EKOLOGI

Vildsvin är sociala djur och lever i flockar, oftast några honor med sina ungar. Hanarna lever ensamma och är välkomna i hjorden endast i parningstider som pågår från oktober till januari.^[3] Efter en dräktighetstid på ca 115 dagar föder honan 5-6 kultingar (ibland 8-9, väldigt sällan upp till 15) i en grop. Hur ofta suggan blir dräktig beror till stor del på tillgång på föda och hur klimatet ser ut. I områden med gynnsamma föutsättningar kan en sugga få två kullar/år, vanligast är dock en årlig födsel kring mars månad. ^[3]

Då nya kultingarna föds lämnar de ettåriga hanarna flocken för att bilda en egen galthjord där de sedan lever i max två år. Efter detta skiljs de åt och svinen går över till att leva ensamma livet ut. Detta med undantag för parningsperioderna då de tillfälligt lever ihop med en annan flock, dock underlägsen ledarsuggan som styr sin flock.^[3]

Vildsvinet är normalt nattaktivt^[3] men kan om det lever ostört vara aktivt och leta föda även på dagen. Ofta tar det sin daglega i en tät granplantering eller i våtmarker i närheten av odlad mark. I regel är vildsvinet extremt skyggt men det går inte att uttala sig globalt om detta, då vildsvin även omfattar förvildade tamgrisar eller vildsvin med stor del tamgrisgener, vilka är mycket mindre skygga för människan.Föda Vildsvin är allätare^[3] men 90 % av deras föda består av vegetabilier. När de letar föda gräver de med trynet i marken och "bökar" upp jorden, ofta efter ek- och bokollon som är favoritmaten. Annan föda är majs, ärtor, potatis och spannmål, mask, möss, orm, rötter, bär och svamp. De äter också vattenväxter, as och ibland sopor.

Skadedjur / nyttodjur [redigera]

Under letandet efter mat orsakar vildsvinen ofta skador för lantbruket, medan de samtidigt anses kunna vara till fördel för skogsbruket då de äter upp ansamlingar av skadeinsekter såsom barkborrar och bidrar till markberedningen genom sitt bökande. Därför är vildsvinet ett uppskattat vilt i skogarna i bland annat Tyskland och Tjeckien där det till och med utfodras av skogsägare och jägare. Dock jagas de hårt i ren jordbruksbygd då de bökar i åkrarna och förstör. Till skillnad från övrigt klövvilt angriper inte vildsvinet gran- och tallplantor och gör därför inte skada som till exempel älg och rådjur. Sammantaget kan man säga att vildsvin gör stor nytta i skogen och är lönsamt att ha för skogsägare och jägare men förstör på åkrarna för lantbrukare. Vid en del utfodringsplatser i skogsmark bör vildsvinen därför få vara helt fredade för att hålla dem borta från jordbruksmark och för att samtidigt bibehålla en stam att jaga på.

Generellt kan man säga ganska lite om vildsvinets skygghet men vanligtvis undviker de bebyggelse och flyr så fort det känner lukten av en människa. I vissa områden där bestånden är stora observeras vildsvin nära människor och till och med inne i samhällen. Det finns fall där ett skadat vildsvin har anfallit människor då de blivit trängt.^[4]

För det svenska beståndet av vildsvin, se Vildsvin i Sverige

Kulvapen [redigera]

För att en viss ammunition skall få användas för jakt på visst vilt ställer man i Sverige vissa krav på dess prestanda. För enkelhets skull har man valt att indela kulammunition i fyra klasser, och låta klasstillhörigheten avgöra vilka viltslag jaktvapnet är tillåtet att användas mot. De krav man ställer på ammunitionen är uttryckta i dels kulans vikt (mäts i gram) och dels den anslagsenergi (mäts i Joule) kulan har hundra meter från skytten (E₁₀₀). Undantaget är lägsta klassen, klass 4, där inga krav på kulvikt ställs och anslagsenergin mäts direkt efter mynningen (E₀). Utöver kraven på energi och kulvikt i tabellen ovan ställs också kravet att för jakt på de viltarter som nämns under klass 1 och 2 får endast expanderande kulor användas. Med expanderande kulor menas kulor som vid anslaget deformeras på ett sådant sätt att de ökar sin diameter. För övrigt mindre vilt får icke-expanderande kulor, exempelvis helmantel, användas. Skulle man ladda ett vapen med patroner med helmantlade kulor i en kaliber klassad för klass 1 eller klass 2, får man med detta alltså endast jaga de viltarter som är lovliga för klass 3-vapen. Egentligen är det alltså ammunitionen och inte vapnet som är avgörande för klasstillhörigheten, men det är mest av akademiskt intresse och i dagligt tal brukar man prata om "klass 1-vapen", "klass 2-vapen", etc eftersom ett vapen är anpassat efter en viss kaliber (Kaliber dock inte avgörande för klasstillhörigheten som är beroende av kula och laddning).

 

Klass	Krav	Tillåtet vilt	Exempel på vanliga kalibrar
1	Kulvikt minst 9 g och anslagsenergi vid 100 m minst 2700 J eller kulvikt minst 10 g och anslagsenergi vid 100 m minst 2000 J	Samtliga viltarter	9,3 x 62 mm, .30-06 Springfield, .308 Winchester, 6,5 x 55 mm, .300 Winchester Magnum
2	Kulvikt minst 3,2 g och anslagsenergi vid 100 m minst 800 J	Samtliga viltarter utom älg, björn, hjort, visent, myskoxe, mufflonfår, varg, säl och vildsvin	.222 Remington, .243 Winchester, .22-250 Remington
3	Kulvikt minst 2,5 g och anslagsenergi vid 100 m minst 200 J	Samtliga viltarter utom älg, björn, hjort, visent, myskoxe, mufflonfår, varg, säl, vildsvin, rådjur, järv, lodjur och bäver	.22 Winchester Magnum, .22 Hornet
4	Anslagsenergi direkt efter mynningen oavsett kulvikt minst 150 J	vildkanin, iller, frett, mård, mink, hermelin, vessla, ekorre, lämmel, råtta, mullvad, sork, bisam, mus, havstrut, gråtrut, silltrut, fiskmås, skrattmås, sothöna, ripa, järpe, duva, kråka, råka, skata, kaja, nötskrika, björktrast, koltrast, stare, gråsparv och pilfink	.22 Long Rifle

Vapen tillhörande klass 1 är vad man i dagligt tal brukar kalla älgstudsare, eftersom det är vad man behöver för att jaga älg och annat högvilt. Värt att notera är att även luftgevär i kaliber .22 (5,6 mm) får idag användas till skyddsjakt. Ett luftgevär får användas till allmän jakt om det uppfyller kraven i klass 4.

Hagelvapen [redigera]

Även för hagelvapen ställs krav på prestanda för vilken jakt de får användas för. Endast kalibrarna 12, 16 och 20 är tillåtna för jakt, där kaliber 12 är den största och 20 den minsta. De tillåtna hylslängderna varierar från 60 mm till 76, och de enskilda tillåtna hagelkornen varierar i storlek från 2 till 4 mm. Men kalibern utgör ingen skillnad i jakthänseende enligt lagstiftningen. Högsta rekommenderade skjutavstånd på oskadat vilt är då 20 meter. Det finns även en mindre hagelkaliber, kaliber .410. Den är 0,410 tum vilket motsvarar 10,4 millimeter. Eftersom det är en sådan liten kaliber räknas den som klass 4 vid jakt.

Det är tillåtet att jaga alla viltarter som omfattas av klass 3 och 4 för kulvapen samt rådjur och lodjur med hagel. Enpipiga hagelvapen som laddats med kulor av typ brenneke eller slug (en enda kula) får användas för jakt på vildsvin, dovhjort och mufflonfår. Högsta tillåtna skjutavstånd är då 40 meter. Behörighet till kulgevär klass 1 krävs för jakt med sådan ammunition.

Grytjakt

Älgjakt bedrivs främst i rekreationssyfte och för att begränsa älgpopulationens tillväxt i och med att en alltför stor älgstam skulle leda till stora skogsskador och ett ökat antal trafikolyckor. Jakten leder per automatik även till att jägarna tillför kött. Markägare kräver regelbundet höjd avskjutning för att minska betesskadorna. Älgjakt är, som all annan jakt i Sverige, reglerad i jaktlagen och jaktförordningen och länsstyrelserna är kontrollmyndighet. Det finns bestämmelser för vilka vapen jägarna får använda, hur skadskjutningar skall utredas samt hur många älgar de olika jaktlagen får fälla. För varje vuxen älg som fälls skall en fällavgift betalas till länsstyrelsen.

Av landets cirka 300 000 jägare, varav cirka 5 procent är kvinnor, jagar 270 000 älg. Det skjuts cirka 100 000 älgar varje år i Sverige. I oktober, i samband med älgjakten i södra Sverige, presenterar Älgskadefondsföreningen "Viltolycksprognosen" för innevarande år.

Jaktadministration [redigera]

Länsstyrelserna, som har länsviltnämnderna som rådgivande organ, har ett formellt ansvar för administration av älgjakten. En stor del av hanteringen sker dock inom jaktvårdskretsar och på de olika länsjaktvårdsföreningarna. Älgjakten är en av de mest reglerade jakterna i Sverige. Jaktresultat för älgjakten måste anmälas till länsstyrelsen senast två veckor efter avslutad jakt. Denna anmälan måste ske även om inget djur fällts. Om anmälan inte kommer till länsstyrelsen, eller inte kommer in till länsstyrelsen i tid, kan jaktområdet avregistreras. Jaktområdet blir då ett så kallat K-område (kalvområde).

Det finns fem olika typer av älgjaktsområden:

Ä-område (Älgskötselområde) är ett jaktområde med tillräcklig storlek för att bära en egen älgstam. Älgstammens skötsel är fastställd i en skötselplan som är godkänd av länsstyrelsen. Älgjakten sker utan licens.

A-område (Egentligt licensområde) har licens för minst en vuxen älg. Kraven på storlek på ett A-område varierar över landet.

B-område (Särskilt licensområde) är ett område på minst 5 hektar som inte uppfyller kraven för att kallas A-område. Licens för en valfri älg.

E-område (Enkalvsområde) är ett område på minst 20 hektar som inte uppfyller kraven för att kallas A-område. Licens för en kalv.

K-område (Kalvområde) är ett område som inte är registrerat hos länsstyrelsen. Ett fritt antal kalvar får skjutas

Jakttider [redigera]

Jakttiden bestäms av klimat och av tiden för bland älgarna. I södra Sverige startar jakten på älg andra måndagen i oktober, när huvuddelen av brunstperioden passerat. I norra delen av landet kan älg också jagas före brunsten med start den första måndagen i september. Jakttidens längd är olika för de olika älgjaktsområdena. Längden bestäms varje år av länsstyrelsen.

Ammunitionskrav [redigera]

Vid jakt på älg får endast kulvapen användas. Kulor som väger minst 10 g måste ha en anslagsenergi på minst 2 000 Joule 100 meter från mynningen. För kulor mellanb 9 och 10 g krävs en anslagsenergi på minst 2 700 Joule 100 meter från mynningen. Vapen uppfyllande dessa krav enämns klass 1-vapen. Som vid annan jakt med kulvapen på större vilt gäller att ammunitionen ska vara av halvmantlad typ. Helmantlad ammunition får ej användas vid älgjakt.

Ja

Löshundsjakt med ställande hund lämpar sig i områden med stora, sammanhängande marker. Hundföraren går med hunden lös mot vinden. Om hunden får kontakt med en älg som står (inte springer undan) börjar hunden skälla ståndskall. Jägaren försöker då smyga sig nära för att få en skottchans. Ofta placeras även passkyttar ut runt såten där hundföraren går.

Ledhundsjakt skiljer sig från löshundsjakt genom att hunden hela tiden är i band. Hundföraren och hunden går mot vinden. När hunden känner vittring av en älg markerar den det och leder hundföraren till älgen. Även vid denna jaktform kan passkyttar placeras ut eftersom det är vanligt att älgen stöts ut ur såten av hundföraren under dennes försök att komma nära älgen.

Vanligaste jakthundarna: En älghund som används, speciellt under älgjakten är jämthunden. Jämthunden är en stark och snabb hund, jämthunden är även känd för sitt snarlika utseende med vargen.Den närbesläktade gråhunden används också inom jakt, främst till älg.

Drevjakt eller klappjakt används oftast i mycket älgrika såter. En drevkedja går med cirka 50 meters lucka genom såten och försöker mota fram älgarna mot utställda passkyttar.

Tryckjakt är ganska lik drevjakt men under tryckjakten är det färre personer som går i drevkedjan och de går tystare. Detta medför att älgarna går undan lugnare och oftast på redan upptrampade stigar.

Vakjakt kallas det då jägaren sitter stilla och tyst vid en känd älgplats och väntar på att älgen ska komma. Ofta kombineras smyg- och vakjakten.

Smygjakt, även kallat pyrschjakt, är då jägaren försöker smyga sig på älgen då de betar eller vid andra kända älgplatser. Ofta kombineras smyg- och vakjakten.

Lockjakt Under och nära inpå brunsten går det att locka älg. Jägaren härmar då antingen kons lockläte eller tjurens brunstläte. Ofta kombinerat med vakjakt.

Rävjakt är jakt på räv.

Räv jagas över nästan hela världen, men rävjakt bedrivs mest i Storbritannien, Amerika och Skandinavien. Man har jagat räv sedan urminnes tider huvudsakligen för pälsens skull. Förr gav försäljningen av rävpäls ett stort tillskott till kassan. Pälsen är som bäst i november och december. Idag jagas räv också för pälsen, samt för att öka antalet jaktbara bytesdjur för jägare. Rävar äter gärna gnagare, harar, marklevande fåglar och rådjurskid (dvs. småvilt). Under senare delen av 1900-talet kom rävskabb till Sverige. Denna sjukdom orsakas av en parasit. Det är närmare sagt ett kvalster som äter sig in i huden på rävar och framkallar klåda och håravfall. Slutligen dör de smittade rävarna. I ett område där många rävar dör så ökar antalet rådjur. Det beror på att färre rådjurs

Jaktformer [redigera]

När man jagar räv kan man använda sig av fyra olika jaktformer dvs. drevjakt, vakjakt, grytjakt, och fångstjakt.

Drevjakt är en av flera jaktformer där man använder sig av hund, vanligtvis av rasen stövare som driver räven i riktning mot de passare (skyttar) som man har ställt ut på olika platser där man tror att räven kommer att passera. Drevjakt på räv brukar bli en långvarig jakt beroende på vad för sorts hund man använder sig av. En stövare t.ex. håller högt tryck på räven i och med att den är så snabb. Man bör därför förbereda sig på att räven kan röra sig över långa sträckor och att drevet kan vara i timme efter timme. Detta beror på stövarens sätt a driva dvs. tempo m.m.

Vakjakt är en sorts jakt då man har lagt ut en åtel (fiskrens/gammal mat etc.) och passar på räven från t.ex. ett torn eller en s.k. vakkoja så att man har uppsikt. Det krävs en del för en lyckad vakjakt och det är kunskap och noggranna förberedelser. En bra sak att komma ihåg när man förbereder en åtel är att gräva ner det man har lagt ut en bit under marken just för att räven gärna tar med sig maten och äter på en annan plats. ”Listig som en räv” är ett talesätt som kommer sig av att räven är just mycket misstänksam och blir mycket försiktig om den anar oråd. Vittring, onödiga ljud och ljusreflexer är oftast det som förstör en vakjakt. Man ska vara noga med att vakkojan är tät så att inte räven får vittring och skräms iväg. Har man en tät koja blir den varmare och dessutom behagligare att sitta i. Även när man fyller på åteln måste man vara försiktig med vittringen så att man inte skrämmer bort räven.

Grytjakt är en jaktform som jägaren använder sig av när räven har ”gått i gryt”. Jagar man med stövare när räven har gått i gryt så är det bäst att söka upp en ny räv om man inte har tillgång till en grythund. När räven har gått ner i grytet så ska man inte börja klampa runt och prata högt. Här krävs en analys av situationen, tålamod och försiktighet. Vid grytjakt kan man välja att använda sig av en ”grythund” eller att jaga utan hund. Idag använder man sig mest av terriers s.k. ”rävsprängare” när räven har gått i gryt. Det kan vara hundar av raserna foxterrier, Jack Russell, borderterrier m.fl. Rävsprängarna går utan tvekan ner i rävgrytet och tvingar ut räven. Hundens uppgift är att göra snabba och skarpa attacker från olika håll, däremellan flytta sig, komma ut en stund för att byta gång och möjliggöra för räven att smita ut.

Ju tystare man är under jakten desto större chans är det att räven tittar fram, både med eller utan hund. Är det ett stort gryt måste jägarna placeras ut klokt och vara beredda att skjuta när som helst. Man vet aldrig när räven kommer att försöka smita ut. Ett vanligt misstag många gör är att tro att hunden jagar räven ur grytet, med räven först och hunden efter. Så kan det gå i vissa fall, men oftast smiter räven ut när hunden är ute ur grytet. Vid grytjakt krävs mycket tålamod. Det kan vara så att hunden går ner i grytet utan att ge skall och att den snart kommer upp igen. Då är det viktigt att fortsätta stå tyst och försiktig tills det är säkert att grytet är tomt. Vanligtvis kommer räven som skjuten ur en kanon när den lämnar grytet, men det kan också vara så att den smyger ut försiktigt när den tror att ingen ser den. Allt är möjligt när man pratar grytjakt.

kid blir rävmat.

Fångstjakt är den jaktform på räv som ger bäst utdelning under året. Detta visar en undersökning som nyligen gjorts av Svenska Jägarförbundet. Den som vill göra något åt rävstammen på sina marker bör ägna sig åt fångstjakt. Det finns många bra fällor för rävfångst, men den mest rekommenderade är den värmländska tunnelfällan. Vid denna sorts jakt beror resultatet inte så mycket på fällans utseende eller funktion. Till skillnad från mård och mink är det inte nyfikenheten som driver räven in i fällan utan det är om det finns mat eller inte. Om fångstresultatet är bra betyder det att man har lyckats bra med inåtlingen, men om det visar sig vara dåligt så beror det på brister i utfodringen. Vid fångstjakt är det viktigt att man alltid har mat i fällan, för det räcker med att fällan står tom i bara någon vecka för att rävarna ska välja att söka föda någon annanstans. Det är åteln som är grunden till ett bra fångstresultat och därför ska man sprida föda både i fällan och runt omkring fällan. Under denna tid ska fällan stå öppen och säkrad för att rävarna ska vänja sig vid att alltid kunna hitta någonting ätbart vid sina besök.

Den allmänna jakttiden på räv börjar den 1 augusti, men inåtlingsperioden bör börja tidigare än så, ungefär vid midsommar, eftersom det är då som ungrävarna börjar röra sig i markerna och får följa med honan på näringssök. Att jaga räv med fälla går alltid bäst i början av säsongen, för allteftersom säsongen fortgår blir rävarna mer försiktiga och mer svårfångade, men det går att fånga räv ända fram till säsongens slut. Som vid all fångstjakt kommer man att komma i kontakt med individer som aldrig går i fällan, men som tidigare nämnts krävs det en hel del tålamod vid all jakt.

Jakttider i Sverige [redigera]

Jakttider på räv varierar beroende på vilket län man jagar i. Tabell här nedan. Räv får även jagas hela året i form av skyddsjakt, vilket innebär att man får jaga räv om den förekommer tillfälligt på ö, holme eller skär med hänsyn till viltvården. Detta gäller också om skyddsjakt är nödvändig för att skydda ungar av tamdjur inom område för uppfödning av tamdjur och i renskötselområdets kalvningsland. Detsamma gäller vid område för viltuppfödning, hönsgård eller liknande anläggning samt inom ett avstånd av 200 meter från sådana anläggningar, om det behövs för att förhindra skada inom anläggningarna och om räven kommer in på gård eller i en trädgård där den kan orsaka skada eller annan olägenhet. Räv som har drabbats av skabb får skjutas året om vid nästan vilket tillfälle som helst.

Jaktider i Sverige

Skåne 1 aug - 28 juli

Blekinge 1 aug - 28 feb

Dalarna 1 aug - 31 mar

Gotland 1 aug - 15 mar

Gävleborg 1 aug - 31 mar

Halland 1 aug - 28 feb

Jämtland 1 aug- 15 apr

Jönköping 1 aug - 15 mar

Kalmar 1 aug - 15 mar

Kronoberg 1 aug - 15 mar

Norrbotten 1 aug - 15 apr

Östergötland 1 aug - 15 mar

Stockholm 1 aug - 15 mar

Södermanland 1 aug - 15 mar

Uppsala 1 aug - 15 mar

Värmland 1 aug - 31 mar

Västerbotten 1 aug - 15 apr

Västernorrland 1 aug - 15 apr

Västmanland 1 aug - 15 mar

Västra Götaland 1 aug - 15 mar

Örebro 1 aug - 31 mar

Ammunitionskrav i Sverige [redigera]

Ammunitionskraven på räv är klass 3 ammunition dvs. kulan ska minst väga 2,5 g och ha en anslagsenergi vid 100 m om minst 200 J. De arter du får jaga med klass 3 är räv, grävling, hare, mårdhund, skogs- och fältfågel, gäss och änder.